Det är något både tragikomiskt och djupt oroande över hur svensk politik numera förs. De senaste veckornas debatter – om samarbeten, om kött kontra vegetariskt, och nu senast om hur AI och dataspel skulle kunna bli Sveriges nästa exportunder – visar samma sak: våra politiker pratar hellre i cirklar än om framtiden. Och framtiden, ja, den väntar inte på att Fru Gul ska avgöra om hon är för eller emot något, eller att Herr Blågul ska hinna formulera ytterligare en ”försiktig öppning” i en sakfråga.

När panelen gång på gång efterlyser tydlighet – inte minst Fredrika, som med växande otålighet ser ordmassorna breda ut sig – blir det smärtsamt tydligt hur låsta vi är i våra röda linjer. Röda linjer hit, blåa markeringar dit. Partier med 3,7 procent i opinionsmätningarna vill bestämma vilken procentandel av befolkningen de vägrar samarbeta med. Det är som om demokratin blivit en exklusiv klubb där man först måste sortera bort människor innan man ens överväger att lösa något.

Och under tiden? Jo, medan politikerna käbblar om vem som får leka med vem, rusar världen vidare. AI-industrin exploderar. Dataspelsbranschen omsätter mer än svensk stålindustri. Länder som Sydkorea, Kanada och Estland positionerar sig för nästa tekniksprång – medan Sverige diskuterar om det är ”ideologiskt rimligt” att tycka om kärnkraft eller äta en köttbulle till lunch.

Det är nästan poetiskt: Adam sitter och grubblar över DNA, proteiner och hur livet fungerar på molekylnivå – medan våra folkvalda knappt förmår sätta ihop politiska proteiner till något som liknar en handlingskraftig framtidsstrategi.

Ska Sverige bli en innovationsnation igen krävs inte fler röda linjer. Det krävs mod. Samarbete. Och framför allt: en politisk vilja att faktiskt tala om verkligheten – innan verkligheten talar om för oss att det är för sent.